Modernism i litteratur

Under 1800-talets slut kom en ny epok att ta plats inom konsten, litteraturen och arkitekturen vid namn modernismen. Denna stil var precis som många tidigare epoker ett svar på epoken innan. Man gick från realismen vilket fokuserade på att skildra sitt budskap ur ett rent realistisk vetenskapligt perspektiv, till ett stilsätt som uttryckte den subjektiva uppfattning varje enskild individ har. ”Allt är relativt” är ett begrepp som skulle kunna sammanfatta epoken. Konstnärer försökte hitta andra sätt att uttrycka sig under den här tiden för att göra revolt mot det tidigare etablissemanget. Nu gällde det att hitta nya, kreativa sätt att presentera sin konst på, subjektiva tolkningar utav hur en människa ser ut t.ex. Att denna epok kom just i början av 1900-talet har med den industriella revolutionen att göra, och de nya teknologiska förutsättningar som kommit fram.

Kameran som kom kunde ta en bild på ett träd, så att måla av ett träd blev ointressant, men att skildra trädet ur ens subjektiva uppfattning av trädet gav en helt ny infallsvinkel till konsten. Inom litteraturen kom förändringen i form av att man klev undan från de gamla reglerna. En bok hade inte längre ett typisk mall, utan kunde nu formas av författarna såsom de själva önskade. Att skriva skönlitteratur baserat på karaktärer som enkelt kan kopplas ihop med modernismen: att finna sin egen väg, uppleva sin egen värld, osv.

Boken Siddhartha

I boken Siddhartha får man följa den unge Siddhartha som ger sig ut på en spirituell färd av lärdom. Under resans gång finner Siddhartha vänner, kärlek, visdom, upplysning och en insikt av vad det riktiga värdet i livet är. Resan vars mål inte är att ta slut, utan endast att finna mer upplysning, tar aldrig slut, då den då skulle misslyckats med sitt syfte. Man får i boken följa Siddhartha genom hans liv och utveckling. Med starten där han är en ungdom nyfiken på livet, nyfiken på vad livet har att erbjuda, söker ständigt ett svar efter de frågor han har, får man under bokens gång reda på att Siddhartha inser värdet i livet i takt med att han själv upplever dessa saker.

En snäll och generös person

Han uppfattas som en väldigt snäll och generös människa. En människa likt vilken människa som helst. Han går igenom alla de faser vi alla gör, från ungdomsrebellen där han trotsar sin far, till att falla in i frestelsen av de materiella ting som vi alla suktar efter, men inte behöver, till då han är en gammal man och inser det fulla värdet av livet. En genuin personbeskrivning som kan tillämpas på vem som helst, men trots det är unik i sig själv, på grund av skildringen i den indiska kulturen.

Barndomsvännen

Govinda är Siddharthas barndomsvän och ger sig ut på en livsjagande resa tidigt i livet med Siddhartha. Govinda som i boken presenteras något som kan liknas vid ett följeslag till Siddhartha, får därför aldrig lika mycket fokus i boken. Govinda, likt Siddhartha vill bägge två bli upplysta, men väljer två olika sätt. Govinda följer, som efter lite eftertanke känns som genuint och äkta, en lära. Att han väljer att följa en lära snarare än att gå sin egen väg likt Siddhartha känns även det som logiskt då han alltid varit en följare, följare till Siddhartha, och nu till en lära. Karaktärsbeskrivningen känns äkta och valen i hans liv känns passande för den slags personen han blir presenterad som.